Var på ett beskärninguppdrag i säterimiljö med en duktig kollega i veckan...

Vi hade vädret på vår sida och det blev lite svettigt med långkalsonger.

Här krävs inte så mycket tankeverksamhet men tålamod. Men det gick ändå hyfsat snabbt. 8 träd vart det totalt.

Barndomsminnen……
En tid hade morföräldrarna ett ställe på landet men inom sig kände nog morfar på sig att något var fel. Han mådde inte bra, något problem med bukspottkörteln.Kommer ihåg att han åt någon experimentmedicin och att han tyckte den smakade ruskigt äckligt. De flyttade då in till stan och livet blev annorlunda. Men innan det fick jag många upplevelser på detta underbara ställe. När vi först kom till gården som var ett arv, var det i ett förfärligt skick. Morfar slet hårt (och morbror) för att det skulle bli beboeligt. Kommer ihåg att det fanns ett hönshus där isoleringen till boningshuset lades tillfälligt. För mig som var ca 3-4 år var det som en lekstuga. Men jag lekte bara där en gång. Hoppade runt en bra stund tror jag bland isoleringen och på kvällen kändes det inte lika roligt. Jag var prickig över hela kroppen av glasfiber ullen och jag GRÄT!!! Mormor var inte glad, mest för att huset inte var låst. Då hade det aldrig hänt. Men det gick över och jag hoppas att jag inte har lungorna fulla efter äventyret.

Nåja när nu huset äntligen var färdigt så kom det lite djur till gården. Det var en gris (sugga) som fick ett gäng griskultingar, ungkvigor och höns. Katt fanns redan och henne döpte jag till Snövit.
Det fanns en dröm hos mig redan som barn att få ha en egen hund. Av någon anledning var det inget som ens var öppet för diskussion. Jag hittade en gammal kedja som säkert använt till en gårdshund och fick för mig att någon av griskultingarna kanske kunde tämjas och tjäna som hund. Detta var en av de dummaste saker jag gjort i livet. Suggan tyckte inte alls om att jag skulle nappa en av hennes ungar och satte tänderna i benet på denna envisa 4-åring. Nu vart det inte så farligt och jag for ut ur boxen som en blixt. Vågade naturligtvis inte säga något om vad som hänt heller. Många år senare kom en underbar hund in i mitt liv.

Lite filosofi om vårt sociala arv......

Hur mycket påverkas vi av vår familj under vår uppväxt? Ganska mycket, om vi ska tro psykologer och experter inom området. Intressant är när vi säger; att så ska jag aldrig säga eller göra när jag själv får barn. Trots det kommer vi säkert på oss med att någon gång stå där med näsan i kläm efter att ha gjort precis det man sagt man aldrig skulle göra. Men sådana är vi människor, vi tar med oss beteenden i bagaget undermedvetet, positiva och negativa.  Nu vill jag dock inte fokusera på våra negativa sidor utan de positiva, fina sidor som vi får med oss ut i livet.  Empati, social kompetens, självkänsla och självförtroende grundas i barndomen men är också delar i vår utveckling som vi kan förbättra och förändra.

Förutom de gener vi har när vi föds så påverkar säkerligen vår uppväxt vårt framtida vuxna liv.  Det vi får uppleva och vara delaktiga i, ger oss värdefull erfarenhet och ökar chanserna att ta rätt beslut i de val vi ställs inför. Men livet är ändå sådant att vi måste känna oss för och prova olika vägar innan vi hittar rätt. Ibland kan det ta ett helt liv. 

Jag tillbringade mycket tid med mina morföräldrar när jag var liten och jag är så glad för det.  Den tiden har gett mig så många positiva upplevelser.  Eftersom min mamma var ensam om att ta hand om mig och mormor hade dagbarn så var det en naturlig lösning att jag var hos mormor och morfar när mamma arbetade. Morfar var byggnadsmästare och kanske kommer lite av mitt inredningsintresse därav, likaså snickra, måla och förbättra. Inte på grund av morfars yrke men för att han lät mig vara med och prova på det mesta han gjorde. 

 

Lilla jag & morfar

Men har naturligtvis med mig erfarenheter och kunskap från mamma och mormor också. Mamma har alltid varit flitig med att virka och mormor med att sticka bland annat raggsockor. Hade inget intresse av detta själv förrän i slutet på tonåren, då jag ville ha en stickad tröja. Ingen ville göra detta och jag bestämde mig att nu ska jag sticka en tröja. Med lite hjälp av en granne blev det en tröja och efter det ett antal tröjor, raggsockar, mössor och sen började jag virka. Var väldigt produktiv under några år. Komiskt var, då jag i 6:an fick be mamma virka på duken vi fått i uppdrag att virka i syslöjden. Detta genomskådade syfröken då duken i princip var färdig efter helgen men jag själv åstadkom ett halvt varv på en hel lektion. Hade dock en klasskompis som kämpade med sina innetofflor en hel termin.

Det tog som sagt ganska många år innan jag tyckte jag hade någon nytta av handarbete och att sy. 

Däremot har jag alltid varit intresserad av att snickra och måla. Även av att odla grönsaker och blommor. När jag var liten fick jag mina egna rader i landet som jag fick ta hand om. Misstänker att mormor väl pysslade om dessa också men det kändes vuxet och ansvarsfullt att ha något som jag fick ta ansvar för. Tror det är viktigt att man som barn får känna att saker man gör inte bara är på låtsas utan fyller ett syfte och är viktigt även för andra. Att känna sig behövd ger en bekräftelse på sitt människovärde. 

 

Min mamma & jag

Tror att min uppväxt präglat mig mycket och även om det tagit mig många år att komma dit jag är idag så har allt på vägen haft en mening. Hur har din barndom påverkat dig? Positivt/negativt, vi får alltid båda delar men det är väl meningen att ta lärdom och föra vidare det bästa.