Sitter och funderar över allt som ska göras i trädgården och letar efter inspirationsbilder. Underbart!! Har en massa planer för min egen trädgård. Ska flytta växter, lägga mer plattor.....
Har ni tänkt på att de små detaljerna kan vara avgörande när man kommer hem till någon första gången. Entrén ska kännas välkomnande. Den och hallen, liksom ett personligt första möte är då när vi människor skapar oss en bild av hur personen är.
Personlig utsmyckning i lagom mängd berättar något för besökaren.
Gångar, dekorationer......
Man kan gärna blanda material men var noga så att färgerna passar till huset.
Skapa rum i rummet. Väggar, tak golv.
Små oaser, olika sittplatser i sol, skugga, platser för begrundan, platser för umgänge.....
Lek med former och material.
Alla har inte så stor täppa men det finns alltid lösningar.
Sen finns det stora...
Den här dammen är mangrävd, inga maskiner har använts. Den har ett naturligt till och från flöde, då en bäck rinner genom.
Olika förutsättningar men det går alltid att skapa något vackert och behagligt.
Som liten var jag bara inomhus på natten eller om det var stormvarning. Får nog säga att jag mest lekte med blommor & grönsaker. Affär, restaurang var det för det mesta. Men jag hängde också mycket efter min morfar & mormor både när de hade ett ställe på landet och sen i stadsträdgården. Men landet var härligast. Där hade vi bland annat potatisåker och man fick vara med när vetet skulle skördas. Att få åka skördetröska när man är 4 år är en upplevelse. Tänker på Emil i Lönneberga när han & Ida skulle gå med kaffekorg till skördefolket. Mormor var duktig på att baka. Kommer ihåg mandelkubbar, gifflar fyllda med mandelmassa & diverse småkakor som smälte i munnen. Alltid hemgjord saft. Minns doften av kaffet som morfar drack och så drack de på tallrik ibland med en sockerbit i munnen.
På bilden tar morfar & jag lite middagsvila.
Jag säger bara: håll traditionen levande. Baka, safta och allt det där som skapar barndomsminnen, det delar barnen i sin tur med sig till sina barn.
Jag arbetade många år som undersköterska . Varje vår och varje sommar kände jag en oro i kroppen( höst & vinter med). Ett behov av få att vara på andra sidan väggen, utomhus. Där i sol & i regn i symbios med naturen. Mådde inte bra till 100% med det jag gjorde.
Det visade sig dock att det inte var så lätt att komma in i branschen med bara ett brinnande intresse. Vilket jag tycker är lite fel med tanke på alla duktiga trädgårdsmästare runt omkring oss som får nöja sig med titeln trädgårdsamatörer. Visst kanske det är så att på hobbybasis så har man vissa inriktningar och har kanske inte den grundläggande kunskapen som behövs för att klara alla situationer.
Jag sökte i vart fall in på en trädgårdsmästarutbildning och konkurrensen var stenhård. Blev till och med kallad på intervju inför uttagningen. Vi var flera stycken som satt och blev intervjuade samtidigt. Kan vara jobbigt att sitta och sälja sig själv inför 4-5 andra sökande. Varför ska ni välja just mig och vad har jag som är värt att satsa på.
Det blev inte fullträff den gången. Vart naturligtvis ledsen först, för jag kände då att jag skulle tagit steget för länge sedan. Men då visste jag inte hur jag skulle nå dit jag ville och var jag skulle hitta en utbildning.
Nåväl med lite mer skinn på näsan, så sökte jag igen. Blev uttagen & hela vägen dit spelade jag Peps Perssons ” O boy, vilket vackert väder…” på bilradion. Jag var så full med inspiration & lust när jag satte mig ner för intervjun. Nu skulle jag bara in på utbildningen.
Denna här gången gick det bättre & lyckan var ett faktum. Jag blev antagen!! Tänk att man kan bli så glad! Och tack Peps!!
Men som ensamstående med två barn varav den ena bara var en liten plutt, så var det mycket tårar emellanåt. Nyss inskolad på förskola, jämt sjuk.
Utbildningen var intensiv, mycket att lära på ganska kort tid. Växtprov mer eller mindre varje vecka under hela utbildningen. Vi blev till och med inkallade under praktiken för att göra växtprov. Detta innebar då att känna igen växten & veta det svenska namnet men även det latinska samt sortnamn. Kommer ihåg att ibland när den lille var sjuk & inte ville somna själv, då satt jag bredvid och rabblade växtnamn istället för att läsa saga. Men sövande var det tydligen för efter så där 100 x 5 så sov knoppen. Nästan jag med!! Problem uppstod då vi skulle börja med träd på bar kvist. Då vart hela huset fullt med kvistar. Det var en aning joxigt att ha dessa kanske 70 grenar vid lillens säng när han skulle nattas. Men vi överlevde det också.
Så till slut stod vi där sista dagen på utbildningen. Fulla av förväntningar på framtiden. Jag vet någon mer som startat eget och andra arbetar som anställda. Vet inte om alla är nöjda med sitt nya yrkesval men jag hoppas det. För mig är det absolut det bästa val jag gjort yrkesmässigt. Så om du funderar, så ta steget……
Grävde upp runt våra små äppelträd för att kaniner & harar inte ska komma åt topparna. Men var nästan på väg att ge upp. Snön var meterdjup precis där. Plogbilen har lite svårt att hitta till oss känns det som. Man får vara glad så länge man kommer ut till stora vägen.
Vi odlar en istapp för att se hur lång den kan bli. Fascinerande!!!
Ibland har man nog änglavakt. Det är bara inte meningen att nåt ska skada en. Min son har en egen ängel verkar det som. Hans första sommar när han fortfarande tillbringade mest tid i vagnen låg han ute & sov i trädgården. Smilla vår rara hund vaktade. Höll på & tvätta och hade precis en maskin tvätt färdig. Smilla kom & talade om att lillen vaknat så jag gick ut för att tömma torksträcket. Tog lillen med mej som sovit i vagnen i skuggan av äppelträdet vid tvätten. Gick in med torr tvätt, tömde maskinen på ny tvätt och gick runt huset för att hänga upp den. Då hade ett träd rasat rakt in i tvättlinan, där lillen låg i vagnen ca 5 minuter innan.
Kanske inte värsta trädet men det kunde trots allt blivit en kraftig smäll med skador för ett spädbarn. Hade inte Smilla hämtat mej då något väckt Timmy så hade olyckan ju varit ett faktum.
Våren efter tror jag det var stormen "Gudrun" härjade. Vår ledartacka fick sitt namn av stormen, för kom man i vägen för henne så hamna man på rumpan, så hon var som värsta stormen. Hur som helst så var jag på den tiden mycket på marknader & sålde diverse överskott på prylar. Hade då tillsammans med barnen varit på ett lokalt marknadsställe i stan. På hemvägen hade det börjat skymma och det blåste ordentligt. Lillen somnade i bilen hem, trött efter alla intryck. På den tiden var det så att om man väckte honom innan han själv vilat färdigt så blev han kinkig i flera timmar efteråt. Så jag la walki talkin (kanske felstavat) med babywatch funktion på. Men efter några minuter inne i huset fick jag en olustkänslam, då det nu blåste riktigt rejält.
Jag bestämde mej för att ta striden och gick ut för att flytta bilen och ta in min darling.
Björken gick av några meter upp på stammen. Då hade vi varit inomhus ca 10 minuter. Vi hörde ett ruskigt knakande följt av en smäll som fick glasrutor och prydnadssaker att skaka inne. Precis där soptunnan är stod bilen med den lille sovandes. Ja vad ska man tro?
Sommaren efter så ramlade lillen i trappen på baksidan av huset och jag var nån meter ifrån & hann inte fram. Han gjorde verkligen volter på den korta vägen ner innan han landade på markplan med huvudet först. Det hela var verkligen oturligt och inte en händelse pga av dålig uppsikt. Han tappade fotfästet helt enkelt. När jag rusade fram för att ta honom var jag orolig för skador. Men han svimmade inte av & kravlar sej själv upp i sittande ställning. Det enda som hände var att han fick 3 ränder av fotskrapan (i pannan) som vart längst ner. Det har hänt fler saker som jag kanske kan berätta om en annan gång.
Frågan är? Har vi en ängel som vakar över oss & är vår väg redan utstakad vid födslen. Ganska spännande att fundera över?
Jag vet inte så mycket om alla raser som finns men misstänker att dessa vart en alldeles egen komposition.
Gudrun var "the leader" från allra första stund. Därför fick hon bära klockan. När vi hade haft dem ett tag & vi lärt känna varann så släpptes de ibland i skogen för att beta sly. Lammen följer alltid sin mor fick jag lära mej. Det hände sej att dagen efter de anlänts så rymde en av lammen & jakten var i full gång. Hon sprang utmed stängslet & ropade på mor. Jag skulle så lugnt jag kunde, få henne i riktning mot grinden. Det gick inte alls som jag tänkt mej. Hon envisades med att springa fram & tillbaks där hon såg morsan på andra sidan. Så fort hon kom i riktning dit hon skulle, så tvärvände hon. Kom då på att det kanske vore en idé att hämta ut mor Gudrun. Så med henne kopplad i grimskaft så löste det sej hur lätt som helst. Får blir lätt skärrade så man får alltid ta det lugnt.
Gudrun var en matglad, envis rackare. När de gick på vall och man ville ha in dem så tog jag bara en rostfri bunke med pellets och bankade på den & kallade. Det tog inte många sekunder innan det rasslade till i buskaget & hela gänget kom dundrande. Med Gudrun i spetsen såklart.
Ibland fick de tjänstgöra som maskrosutrotare men då hade jag the packleader i grimskaft för annars hade allt annat gått åt med. Måste varit en lustig syn för de som passerade förbi. Somliga går ut med hunden, jag gick ut med fåren.
Får är faktiskt lite som hundar med vissa skillnader förståss. Att gå fot & sitta fint & räcka tass funkar inte. Men de vaktar och talar om när nån kommer. De hör och känner igen familj & vänners röster. De kan tigga efter gott som till exempel äpplen. När jag tog fram sågen för att såga lite färskt sly sprang hela skocken efter i hagen och stod där & väntade. Otåligt bräkande. Perfekt att få det serverat.
När de äter sly själva så gör de så att de ställer sej framför ett lämpligt val. Sen går de sakta framåt så att slyet hamnar under magen, då kan de nå fram till toppen. Sen äter de sej sakta baklänges och missar på så sätt inga blad. Ser faktiskt ganska komiskt ut.
Sen kom baggen Carlsson. Det är han som blev pappa till de andra lammen. Men när han kom var han inte så karig utan riktigt mesig faktiskt. Men han växte till sej och blev bagge till slut. Så till den grad att jag inte vågade ställa mej med ryggen mot honom i hagen. Då kunde man höra att klövarna skrapade som en galen tjur. Då fick man va snabb & vända sej om och skrika BUUU! Det funkade faktiskt!!! (Ibland)
Ur Bodil Malmstens bok ” Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
Då blev jag stor
Man ber mig skriva om när jag blev stor.
Jag förstår inte frågan – blev stor?
Fullvuxen, myndig, mogen, jag är fyrtionio år på det femtionde
och jag väntar, när händer det?
Det riktiga livet.
Med de riktiga sakerna – den fullständiga kaffeservisen, ordning och reda, månadslön och bil.
Jag har inget körkort.
En dag ska jag ta det, vet bara inte från vem.
Om bara det eller det händer – då blir jag stor, jag svär.
Some day my prince will come…..
Prinsen jag har nu är bara provisorisk, en dag dyker den riktige prinsen upp. Med den riktiga bilen och den riktiga villan, finsk, funktionalistisk och ingen snickartrist Villa Villekulla med Herr Nilsson på verandan.
Allt jag har och allt jag gör är än så länge bara i brist på bättre och tillfälligt men det kommer att bli bättre.
Sen.
När jag kommer igång.
På riktigt.
När jag gjort alla misstag och lärt av mina misstag, misstag gör man för att lära sig av.
”Man lär sig av sina misstag”, sa min mormor och vad hade hon för det?
Döden på långvården, hon dog.
Hennes idol var Ingemar Stenmark, han fanns i helfigur på en affisch bakom köksdörren och varenda gång hon stängde om sig för att köksoset inte skulle komma in i kammaren till morfar log Ingemar Stenmark mot henne, Some day my prince will come och han ska heta Ingemar Stenmark, så var det för mormor.
Morfar var bara provisorisk.
Den viktigaste lärdom jag hela tiden inte gör, den jag skall tillämpa när jag blir stor är att hålla tyst. Inte låta det jag tänker falla ut ofiltrerat. Vänta tills jag tänkt igenom och formulerat och verkligen vet vad jag säger.
Och hur det kan uppfattas.
Som en riktig svensk. Även om det som för tillfället gäller är att man skall komma ut med alla sina fördomar, de ska vädras.
Du gamla du fria – det vädras.
Men nu är det inte fördomsfrågan som är frågan, frågan är när jag blev stor – då blev jag stor.
När då?
När min pappa dog? Och sa att han älskat mig sen han såg mitt röda huvud födas fram ur mammas sköte, min pappa sa –
jag älskade dig från första stund.
Jag var fyrtio år och det var första gången han sa att han älskade mig, min döende pappa, var det då jag blev stor?
Inte alls.
Jag blev liten och ville skrika:
Pappa bära och Pappa läs och Sitta knä.
Pappa upp. Pappa prata, vi har ju inte pratat om allting, jag måste fråga om hur du hade det under kriget, om du hade Märklintåg när du var liten, vem var din första kärlek, svara, vi har ju inte pratat om någonting, sluta dö.
Dumma dej.
Då blev jag inte stor.
Inte då och inte när jag började skolan och mobbade Selina för att hon hade skolväska i smärting och inte i galon, mobbade och nöp och slog, tills hennes mamma ringde och sa att Selina försökt ta livet av sig och då gav jag Selina mitt bärnstenshalsband och grät och när honkom tillbaks till skolan hade hon lädersandaler med rågummisula och inte kilklackssandaletter som vi, tände jag eld på hennes hårrosett för den var gul.
Vad finns det för trösklar till den vuxna världen?
Konfirmation, mens, moppe, att få köpa ut på systembolaget och göra lumpen, ett eget hem och äktenskap och skilsmässa, och en svår sjukdom som får en att inse hur dyrbart livet är och då bli stor.
Det finns många om.
Om bara det och det händer – då blir jag stor, jag svär.
Som tonåring brukade jag sitta barnvakt hos ett ungt par i Vällingby, när barnet somnat stod jag i det unga parets sovrum och såg på deras dubbelsäng.
Där låg skådeplatsen för vuxenheten. Ett sängöverkast i turkos sniljefrotté täckte över den nakna bädden där det måste ha skett. Barnet i sin spjälsäng ett sovande bevis.
Om jag bara blir av med min oskuld då är jag kvinna och vuxen, då är jag stor.
Och hur trist var det.
På en tråkig säng i en tråkig lägenhet i Hagsätra en tråkig natt efter en tråkig kväll på puben Peter Mynde, när jag var nitton år.
För att då var det hög tid att det blev av med hårt slutna ögon och sedan dess den eviga frågan – var det allt?
Hänryckningen, den stora extasen – när kommer den?
Jag gick ut i Hagsätra och köpte frukost, källarfranska och Kavli raketost, det var som om ingenting hade hänt.
Om jag hade tagit studenten, i så fall kanske? Kommit ut på trappan och fått bli hissad i vit mössa, om jag åkt skrinda och sjungit:
Sjungom studentens lyckliga dar
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår
Än klappar hjärtat med friska slag
Och den ljusnande framtid är vår
Än klappar hjärtat, visst, men när kommer den stora klappen?
Den stora smällen som gör att allt blir annorlunda, allt blir begripligt, tydligt och klart? Dörren till den stora hela vuxenheten som öppnas, tröskeln till vuxenlivet som man plötsligt kliver över. Eller bärs övertröskeln av sin brudgum i vit frack med en magnolia i knapphålet.
Om det hade blivit den sortens bröllop så kanske jag blivit en riktig husmor med riktiga gardinuppsättningar på Kirschstänger och vitrinskåp, micro och foodprocessor och riktiga skolväskor till riktiga barn som ska växa upp och ta studenten och bli riktigt gifta och bli riktigt vuxna med riktiga egna barn som ska växa upp en dag och bli stora och berätta en lång jävla historia för sina barnbarn som ska börja – då blev jag stor.
Och hur det än blir när jag dör kommer jag att stå bredvid och skrika:
Obs alla växterna har inte fått sortnamn, alltså den färg de har.
Ett vanligt misstag man gör när man väljer växter är att man blandar för mycket färger. Hemligheten är en grundton som präglar hela rabatten. Likaså är det bra om vissa av växterna återkommer för att skapa en harmoni. Plantera inte en och en utan gärna i grupper om tre, fem, sju allt beroende på cc (CC är det planteringsavstånd plantorna behöver mellan varann för att de ska få bästa tillväxt. En del gillar inte att trampa varann på tårna). Så när säsongen sätter fart igen & den lilla trädgårdsmästaren vaknar till liv, planera inköpen istället för att impulshandla.
Kontrollera också vad växten vill ha för växtplats (ståndort på fackspråk). Att sätta en växt som vill ha mycket skugga i full sol skapar onödigt jobb med vattenkannan.
På bilden ser man att här har man använt Funkia som återkommande perenn i planteringen. Träden skapar ett tak och ger skugga. Här skulle jag absolut kunna sitta med en kopp kaffe & bara njuta.
Tänk på barnen oxå om det finns utrymme. Att plocka bär av alla de sorter brukar vara uppskattat. Genom att ge dem en avgränsad odlingsyta med bär de vet man får äta förhindrar man risken för förgiftning. Blanda inte ätligt med prydnad om det finns barn.
Sähär glad och kladdig kan man bli efter en stund i bärlandet. Men vad gör det!
Vår ute miljö ska ge oss glädje, avkoppling, njutning. Så planera utifrån behov och gör ett bra grundjobb för att undvika alltför mycket ogräsrensning.
Jag hade inte tänkt att blogga om dåtid men när jag suttit & kollat foton väcks minnen till liv. Familjen hade under några år ynnesten att få ha en underbar vän. Smilla som hon hette följde oss överallt & jag tror faktiskt hon är med oss fortfarande :-). Här är hon med min äldsta flicka som nu är 16 år. När lillgrabben föddes fick Smilla en människa till att vakta. När Timmy sov i sin vagn, vaktade Smilla. När han vaknade & jag inte var i omedelbar närhet kom hon alltid & hämtade mej. Man blir varm i hjärtat när man tänker på det.
Varhelst barnen var, där va barnvakten.
När vi flyttade ut till huset var Smilla en riktig stadshund. Första gången hon träffade en fasan, var en sen kväll när jag släppte ut henne för nattkissning. Såg inte riktigt henne i mörkret men plötsligt hör jag nåt som flaxar till i snåren. En sekund senare sitter hunden på trappen & tittar på mej med en blick som talade. - Du tror väl inte jag ger mej ut o kissa när det är fullt med livsfarliga monster därute. HMMM!
Trädgården har inget staket eller häck men Smilla stannade ändå alltid inom vårt territorium. Så otroligt duktig hon var faktiskt. Brydde sej aldrig om det kom andra hundar på vägen.
Tja ibland gick hon till grannen om hon såg att hon var ute. De var också vänner.
Från den dagen Timmy lärde sej krypa så fanns han för det mesta hos sin vän. Hon flyttade alltid snällt på sej för att han skulle få plats. Lillen vart alltid så försiktig med Smilla. Såg aldrig att han försökte utforska ögon, mun & sånt som barn kan göra.
Men gnaga på ben.....
Så tack vår vän för att vi fick dela våra liv med dej! Du är alltid med oss!
