Människans bästa vän!!!!

Jag hade inte tänkt att blogga om dåtid men när jag suttit & kollat foton väcks minnen till liv.
Familjen hade under några år ynnesten att få ha en underbar vän. Smilla som hon hette följde oss överallt & jag tror faktiskt hon är med oss fortfarande :-). Här är hon med min äldsta flicka som nu är 16 år. När lillgrabben föddes fick Smilla en människa till att vakta. När Timmy sov i sin vagn, vaktade Smilla. När han vaknade & jag inte var i omedelbar närhet kom hon alltid & hämtade mej. Man blir varm i hjärtat när man tänker på det.



Varhelst barnen var, där va barnvakten.








När vi flyttade ut till huset var Smilla en riktig stadshund. Första gången hon träffade en fasan, var en sen kväll när jag släppte ut henne för nattkissning. Såg inte riktigt henne i mörkret men plötsligt hör jag nåt som flaxar till i snåren. En sekund senare sitter hunden på trappen & tittar på mej med en blick som talade. - Du tror väl inte jag ger mej ut o kissa när det är fullt med livsfarliga monster därute. HMMM!


Trädgården har inget staket eller häck men Smilla stannade ändå alltid inom vårt territorium. Så otroligt duktig hon var faktiskt. Brydde sej aldrig om det kom andra hundar på vägen.

Tja ibland gick hon till grannen om hon såg att hon var ute. De var också vänner.

Från den dagen Timmy lärde sej krypa så fanns han för det mesta hos sin vän. Hon flyttade alltid snällt på sej för att han skulle få plats. Lillen vart alltid så försiktig med Smilla. Såg aldrig att han försökte utforska ögon, mun & sånt som barn kan göra.




Men gnaga på ben.....









Så tack vår vän för att vi fick dela våra liv med dej! Du är alltid med oss!