Sheepish!!!

Hittade fler bilder på våra får.

Vi hade två stycken med alldeles svarta huvuden.

Jag vet inte så mycket om alla raser som finns men misstänker att dessa vart en alldeles egen komposition.

Gudrun var "the leader" från allra första stund. Därför fick hon bära klockan. När vi hade haft dem ett tag & vi lärt känna varann så släpptes de ibland i skogen för att beta sly. Lammen följer alltid sin mor fick jag lära mej. Det hände sej att dagen efter de anlänts så rymde en av lammen & jakten var i full gång. Hon sprang utmed stängslet & ropade på mor. Jag skulle så lugnt jag kunde, få henne i riktning mot grinden. Det gick inte alls som jag tänkt mej. Hon envisades med att springa fram & tillbaks där hon såg morsan på andra sidan. Så fort hon kom i riktning dit hon skulle, så tvärvände hon. Kom då på att det kanske vore en idé att hämta ut mor Gudrun. Så med henne kopplad i grimskaft så löste det sej hur lätt som helst. Får blir lätt skärrade så man får alltid ta det lugnt.

Gudrun var en matglad, envis rackare. När de gick på vall och man ville ha in dem så tog jag bara en rostfri bunke med pellets och bankade på den & kallade. Det tog inte många sekunder innan det rasslade till i buskaget & hela gänget kom dundrande. Med Gudrun i spetsen såklart.

Ibland fick de tjänstgöra som maskrosutrotare men då hade jag the packleader i grimskaft för annars hade allt annat gått åt med. Måste varit en lustig syn för de som passerade förbi. Somliga går ut med hunden, jag gick ut med fåren.

Får är faktiskt lite som hundar med vissa skillnader förståss. Att gå fot & sitta fint & räcka tass funkar inte. Men de vaktar och talar om när nån kommer. De hör och känner igen familj & vänners röster. De kan tigga efter gott som till exempel äpplen. När jag tog fram sågen för att såga lite färskt sly sprang hela skocken efter i hagen och stod där & väntade. Otåligt bräkande. Perfekt att få det serverat.

När de äter sly själva så gör de så att de ställer sej framför ett lämpligt val. Sen går de sakta framåt så att slyet hamnar under magen, då kan de nå fram till toppen. Sen äter de sej sakta baklänges och missar på så sätt inga blad. Ser faktiskt ganska komiskt ut.

Sen kom baggen Carlsson. Det är han som blev pappa till de andra lammen. Men när han kom var han inte så karig utan riktigt mesig faktiskt. Men han växte till sej och blev bagge till slut. Så till den grad att jag inte vågade ställa mej med ryggen mot honom i hagen. Då kunde man höra att klövarna skrapade som en galen tjur. Då fick man va snabb & vända sej om och skrika BUUU! Det funkade faktiskt!!! (Ibland)

Här på fotot under kommer han i 190km/t.

Det var allt för denna gång!