Änglavakt.....

Ibland har man nog änglavakt. Det är bara inte meningen att nåt ska skada en. Min son har en egen ängel verkar det som.  Hans första sommar när han fortfarande tillbringade mest tid i vagnen låg han ute & sov i trädgården. Smilla vår rara hund vaktade. Höll på & tvätta och hade precis en maskin tvätt färdig. Smilla kom & talade om att lillen vaknat så jag gick ut för att tömma torksträcket. Tog lillen med mej som sovit i vagnen i skuggan av äppelträdet vid tvätten. Gick in med torr tvätt, tömde maskinen på ny tvätt och gick runt huset för att hänga upp den. Då hade ett träd rasat rakt in i tvättlinan, där lillen låg i vagnen ca 5 minuter innan.

 

  

Kanske inte värsta trädet men det kunde trots allt blivit en kraftig smäll med skador för ett spädbarn.  Hade inte Smilla hämtat mej då något väckt Timmy så hade olyckan ju varit ett faktum.

Våren efter tror jag det var stormen "Gudrun" härjade. Vår ledartacka fick sitt namn av stormen,  för kom man i vägen för henne så hamna man på rumpan, så hon var som värsta stormen. Hur som helst så var jag på den tiden mycket på marknader & sålde diverse överskott på prylar. Hade då tillsammans med barnen varit på ett lokalt marknadsställe i stan. På hemvägen hade det börjat skymma och det blåste ordentligt. Lillen somnade i bilen hem, trött efter alla intryck. På den tiden var det så att om man väckte honom innan han själv vilat färdigt så blev han kinkig i flera timmar efteråt. Så jag la walki talkin (kanske felstavat) med babywatch funktion på. Men efter några minuter inne i huset fick jag en olustkänslam, då det nu blåste riktigt rejält.

Jag bestämde mej för att ta striden och gick ut för att flytta bilen och ta in min darling.

 

Björken gick av några meter upp på stammen. Då hade vi varit inomhus ca 10 minuter. Vi hörde ett ruskigt knakande följt av en smäll som fick glasrutor och prydnadssaker att skaka inne. Precis där soptunnan är stod bilen med den lille sovandes.  Ja vad ska man tro?

Sommaren efter så ramlade lillen i trappen på baksidan av huset och jag var nån meter ifrån & hann inte fram. Han gjorde verkligen volter på den korta vägen ner innan han landade på markplan med huvudet först. Det hela var verkligen oturligt och inte en händelse pga av dålig uppsikt. Han tappade fotfästet helt enkelt. När jag rusade fram för att ta honom var jag orolig för skador. Men han svimmade inte av & kravlar sej själv upp i sittande ställning. Det enda som hände var att han fick 3 ränder av fotskrapan (i pannan) som vart längst ner. Det har hänt fler saker som jag kanske kan berätta om en annan gång.

Frågan är? Har vi en ängel som vakar över oss & är vår väg redan utstakad vid födslen. Ganska spännande att fundera över?